VERK

Läsning av Bibeln och predikan är centrala delar av den lutherska gudstjänsten. För att säkerställa att församlingen hör predikan tydligt, är predikstolen placerad strategiskt. Predikstolen består av en upphöjd plattform och en ljudförstärkande baldakin. Deras placering och dekoration kan variera, men deras funktion för att sprida Guds ord är konstant. Predikstolen, som ofta finns mellan koret och skeppet, symboliserar detta. Från mitten av 1900-talet blev ljudsystem allt vanligare, vilket ledde till att predikstolen blev mindre nödvändig och ersattes ibland av ett enklare talarpodium. I Sofia kyrkan är predikstolen ovanligt placerad på vänster sida, på grund av byggnadens arkitektur.

Ljuset är starkt symboliskt i Bibeln och står för Guds närvaro, livet och frälsningen. Gud representeras som ljus för sitt folk (2 Mosebok 13:21) och Jesus säger i Johannes 8:12 att han är världens ljus. De fyra små ljuskronorna i kyrkan designades av arkitekten G.A. Falk, medan de två vid orgeln är kopior som donerades 1913.

Bland alla sakrament är dopet det som bäst säkerställer överföringen av tron bland troende. Det markerar inträdet i den kristna gemenskapen men uppfattas också som en död och återfödelse som möjliggör tillträde till frälsningens väg. Betydelsen av en sådan ritual rättfärdigade snabbt skapandet av en specifik arkitektur inom det religiösa landskapet. Redan under den tidiga kristna eran möjliggjorde dopfuntarna genom sina bassänger en total eller partiell nedsänkning av katekumenerna för att säkerställa rätt genomförande av riten. Brett etablerad i väst och mindre underkastad konverteringsfrågorna började kyrkan gradvis att göra unga barn, snarare än vuxna, till de privilegierade mottagarna av ritualen. Den höga barnadödligheten ledde dock till att dopet inte längre begränsades till påsk och pingst, de högtidliga ögonblicken i liturgiska året då det tidigare hade praktiserats. Ett dagligare ritual uppstod då, närmare födselögonblicket. Nya element som åldern på de nyväckta, den ökade frekvensen av ritualen och användningen av lustralt vatten förklarar framväxten av en ny föremålstyp inom liturgiskt möblemang runt 10-11-talet: dopfunten. Synlig i ingången till kyrkan kommer dessa dopfuntar från den första Sofia-kyrkan i Paris. De ersattes senare av andra dopfunter i en mer sobert och samtida stil

Både för ingången och utgången av gudstjänsten är en procession. Hela församlingen reser sig och vänder sig för att titta. För Kristus är ledaren, den förste. Det är han som öppnar processionen. Sådana kors har en lång historia: medlemmarna i Augustinus av Canterbury Gregorianska mission i England bar ett framför sig, som de brukade göra enligt Vördade Bède. Andra källor antyder att alla kyrkor borde äga en. Dessa kors blev avtagbara för att tas bort från staven och placeras på en bas vid processionens slut. De mest betydelsefulla kyrkorna har "Crux gemmata", rikt dekorerade processionsskors, ibland med ädelstenar och ädelmetaller. Tidiga exempel inkluderar Justin II:s kors, Mathilde av århundradet kors, och Lothair av 984 kors, samt Cong-kors. Processionskorset är en gåva från Madame Marguerite Nobel år 1971 till minne av sin man Gösta. Designen är av Barbro Littmark och utförandet av hovjuveleraren W.A. Bolin. Hon donerade också silverljusstakar och liturgiska vaser vid samma tillfälle.

Trinitetsikonen är en rysk ikon målad av Andrej Rublev mellan 1410 och 1427, med ämnet Abrahams gästfrihet, ett tema från Gamla testamentet som Fäderna i kyrkan använde för att tala om Treenigheten. Det är den mest kända av de ryska ikonerna som representerar Treenigheten. Den mäter cirka 1 meter i bredd och 1,5 meter i höjd och består av tre träpaneler vars fogar är något skadade. Fram till 1929 var den en del av ikonostasen i Laurels Treenighets-Saint-Serge i staden Serguiev Possad. Den visas nu på Tretjakovgalleriet i Moskva.
Denna ikon syns till höger om altaret under varje gudstjänst. En konstnärlig skapelse att betrakta snarare än att dyrkas.

Lutheranerna har återvänt till organisationen av de första kristna gemenskaperna i det romerska antika. Hierarkin för religiösa aktörer är förenklad: de lokala troendes församlingar (församlingen) leds av en pastor. Pastorn är en lekman (utan religiös makt) som har fått en gedigen teologisk (religiös) utbildning för att vara kapabel att leda en församling. Efter avslutade studier erhåller pastorn ordination, vilket är erkännandet av hans färdigheter och ger honom rätten att lokalt representera den lutherska kyrkan. Han kan vara gift och har ofta en familj. I många lutherska kyrkor kan även kvinnor vara pastorer. Alla pastorer, oavsett grad, är lika i rättigheter. Den lutherska kyrkan har en ganska demokratisk organisation. Pastorn och några lekmän bildar församlingsrådet som hanterar församlingen och beslutar om religiösa aktiviteter. Församlingarna samlas i regionala synoder där både pastorer och lekmän finns. Där debatteras stora religiösa riktlinjer. På nationell nivå finns en nationell synod där delegater från de regionala synoderna sitter. Denna plakett skapades för att fira den 300-åriga jubileet av Sveriges kyrka i Paris. Hittills har den haft 32 pastorer, ungefär tio per sekel. Ett vackert vittnesbörd om stabilitet och långlivlighet!

När du lämnar kyrkan kan du läsa över dörren ett utdrag från psalm 121:7-8: "Herren ska bevara dig från allt ont, han ska vaka över ditt liv. Herren ska vaka över dig från nu och för evigt!" En annan metod att återvända till världen med Guds ord inristat i sitt hjärta.

Inom arkitektur är tympanon (från det gamla grekiska ordet túmpanon, "trumma") den vertikala ytan som begränsas av ett fronton. Det hänvisar också till det halvcirkelformade området av en port, mellan linteln och en rundbåge eller ett kryssvalv, och även en panel ovanför denna port. Tympanon bär ofta dekorationer eller skulpturer. Det används särskilt för att presentera en basrelief på fasaderna av romanska eller gotiska kyrkor. Det nuvarande tympanon, ett arv från den första Sofia-kyrkan i Paris, har temat Kristus som välkomnar en symbolisk folkmassa. "Kom till mig, alla ni som törstar", en förhandsvisning av den monumentala Kristus som finns i korets ände av kyrkan.

Sverige har länge bibehållit en stark neutralitet i de flesta av de senaste konflikterna. Det sagt gav omkring trettio svenskar sina liv, döda i strid under första världskriget. Döda för Frankrike, detta minnesmärke, som finns till vänster på gården, hedrar dem.

Anschaire i skulptören Gunnar Nilssons innergård (samma som Sankt Peter i skeppet, Olaus Petri och Anschaire på orgeln) invigdes den 18 juni 1972. Den påminner oss om kopplingarna mellan kyrkan i Frankrike och Sverige. Den köptes med församlingsmedlemmarnas donationer. Anschaire lämnade Picardie och sitt benediktinska kloster i Corbie, som på den tiden var ett mycket livligt centrum för vetenskap och helighet. Han grundade först ett kloster i Sachsen, i Corwey (Corbie), och evangeliserade sedan "de norra människorna", "normanderna" först i Danmark, sedan i Sverige. Nordväst om Stockholm, på ön Björke, och i området Russland grundade han ett kloster där han evangeliserade Varangianerna, de östliga normanderna som seglade nedför Dnepr till Svarta havet och som var de första kristna i Kiev, ett sekel innan prins Vladimirs omvändelse. Han återvände till norra Germanien och blev biskop av Bremen där hans jordiska pilgrimsfärd avslutades.