I oktober 1626 firade ett tjugotal skandinaviska och tyska prinsar och ambassadörer på diplomatisk uppdrag i Paris en nattvard under ledning av den svenske pastorn Jonas Hambraeus, i en av deras ambassader. År 1635 utnämndes den lärde Hugo Grotius till Sveriges ambassadör i Paris. Han inrättade en kapell i en salong på ambassaden, 7 quai Malaquais, och senare på hôtel de Cavoye, 52 rue des Saints-Pères. Han anlitade pastorn Jonas Hambraeus, som tjänstgjorde fram till 1660, då en annan pastor tog över.
År 1679, inför förföljelserna från den absoluta monarkin mot franska protestanter - dragonaderna - utvidgade legaten Nils Bielke ambassadens extraterritoriella status till kapellet. Denna status säkerställde firandet av en protestantisk gudstjänst inom Paris murar, trots att det var förbjudet för fransmännen enligt ediktet från Nantes år 1598. Vid den tiden gick parisarna till Charenton-templet, sydost om huvudstaden.
Efter ediktet från Fontainebleau 1685, som upphävde Nantes-ediktet, välkomnade den svenska församlingen dop av franska protestanter, liksom andra ambassadkapell från protestantiska länder: Nederländerna, Brandenburg, England och Danmark.
Registers hölls under hela Ancien Régime, trots förbud och förföljelse.
Samtidigt välkomnades franska protestantiska flyktingar, kallade Hugenotter, vid den franska reformerta kyrkan i Stockholm. Religionsfrihet och yttrandefrihet fastställdes först 1789, under den franska revolutionen, med etableringen av en fransk protestantisk kyrka i Saint-Louis-du-Louvre, som flyttade 1811 till Oratoire du Louvre.
