År 1907 fann den svenska församlingen i Paris, som hade det trångt i sitt blygsamma Sofia-tempel på rue d’Ornano, en tomt på rue Guyot (idag Médéric). Tomten köptes av den svenska staten, och en arkitekttävling utlystes mellan fyra franska arkitekter. Eftersom inget av förslagen ansågs tillfredsställande, hölls en ny tävling 1911. Den vanns av Gustav Adolf Falk (1882–1925), en lovande och framstående ung arkitekt på 27 år, som dock gick bort vid endast 43 års ålder. Bland hans verk märks restaureringen av Banérska palatset i Stockholm, som idag hyser The Independent Order of Odd Fellows, den svenska stormästarelogen. Han var också arkitekten bakom S:t Olovs kyrka i Skellefteå.
För byggandet av den svenska kyrkan i Paris assisterades Falk av den schweiziska arkitekten Jean Naville och Achille-Henri Chauquet, en stadsarkitekt i Paris. De två var samarbetspartners och ansvariga för genomförandet. De utformade det slutgiltiga projektet, som fick kungens godkännande. (Naville och Chauquet ritade 1921 även den protestantiska kyrkan i 19:e arrondissementet.)
Programmet för kyrkan inkluderade ursprungligen själva den lutherska kyrkan, en stor mötessal som även kunde användas som gymnastiksal och för folkdanser, ett bibliotek, den svenska skolan i Paris samt ett härbärge för behövande svenskar på genomresa i staden. Det är viktigt att betona att de svenska kyrkorna utomlands ofta fungerade som en fristad för svenskar. Programmet delades upp mellan tre byggnader som omger en innergård, avskild från gatan av en valvgång dekorerad med målningar. Arbetet utfördes på två år av både franska och svenska arbetare, och en del av byggmaterialen, såsom tegel, marmor, granit och smidesjärn, importerades från Sverige.
Väggdekorationerna anförtroddes den framstående svenske målaren, gravören och dekoratören Filip Månsson (1864–1933), inspirerad av Arts and Crafts-rörelsen. År 1914 fick han i uppdrag att dekorera rådssalen i Stockholms stadshus och är även skaparen av prestigefulla verk som Stockholms och Göteborgs järnvägsstationer, Nyköpings tingshus samt många kyrkor, slott och stadshus. Han återupplivade gamla tekniker som kalkmålning och tempera med äggolja. Hans stil präglades av symboliska, medeltida och orientaliska influenser, integrerade i en stiliserad design. De många historiska referenserna omarbetades alltid och behandlades på ett personligt sätt. När han arbetade med den svenska kyrkan i Paris befann han sig på höjden av sin konstnärliga karriär. Behandlingen av valvtaken längs galleriet vid rue Médéric är ett mästerverk som avslöjar hans förkärlek för ockra, jordfärger och järnoxid, vilka harmonierar perfekt med kalkmålningarna. Han använde metoden "al secco" – en snabbare teknik med finare detaljer men mindre hållbar än "al fresco".
Filip Månsson fick hjälp med kyrkans kormålningar av två andra svenska konstnärer, Bror Blückert och Erik Anderson.
Kyrkan invigdes i april 1913 i närvaro av kung Gustaf V, som dekorerade de tre arkitekterna med Kungliga Vasaorden.
Historiskt sett bör det nämnas att den svenska nationalromantiska stilen, som uppstod i slutet av 1800-talet, var en del av den nationalistiska rörelsen i Skandinavien. Den syftade till att skapa en arkitektur som uttryckte den nationella särarten som motvikt till det ryska imperiets dominans. Stilen bröt med gotiken och klassicismen och byggde på lokala byggnadstraditioner och svensk historia. Den kännetecknades särskilt av naturliga material som granit, tegel och trä. De mest representativa byggnaderna i denna stil, som även omfattar den svenska kyrkan i Paris, är Masthuggskyrkan i Göteborg och Stockholms stadshus, byggt från 1903 av Ragnar Östberg. Den svenska kyrkan i Paris är det enda exemplet på denna eleganta stil i Frankrike, en stil som varade i omkring tjugo år. Kyrkan, skriver den svenske konsthistorikern Henrik Lindblad, "förmedlar känslomässiga värden som berör rötterna och identiteten".
 |
 |
 |
 |
 |
 |