Sveriges historia börjar på åttonde århundradet, med framkomsten av de första skriftliga källorna. Det är början av vikingatiden, då svenskar (varjagar) främst var aktiva mot öst, handlade med slaviska folk i Ryssland och genomförde expeditioner ända till Konstantinopel och Bagdad.
Enheten av Sverige till ett kungadöme sker på tionde århundradet, senare än Danmark och Norges enande. Landet konverterar också till kristendomen från regeringstiden av Olof Skötkonung.
Erobring av Finland börjar på tolfte århundradet. År 1397 förenas Sverige med Danmark och Norge inom Kalmarunionen, från vilken det försöker lösgöra sig vid flera tillfällen under femtonhundratalet. Gustav Vasa bryter unionen år 1520 och skapar det moderna Sverige, som snabbt antar protestantismen som statsreligion.
Landet upplever sin territoriella höjdpunkt under första halvan av sjuttonhundratalet, under regeringarna av Gustav II Adolf, som involverar sitt land i trettioåriga kriget, och Kristina. Det kallas det svenska imperiet och inkluderar Sverige självt, Finland och olika besittningar vid Östersjöns kuster.
Artonhundratalet är en period av nedgång för Sverige, som förlorar alla sina erövringar, inklusive Finland år 1809. Dock går det in i en personalunion med Norge i ett sekel (1814-1905).
Landet genomgår en snabb industrialisering under andra hälften av nittonhundratalet och blir en parlamentarisk monarki under huset Bernadotte, en dynasti av franskt ursprung.
Sverige fortsätter en politik av neutralitet som håller det borta från båda världskrigen på nittonhundratalet, utan att hindra det från att ansluta sig till Förenta nationerna år 1946 och Europeiska unionen år 1995.
